Någon annans ord.

Ibland har någon annan skrivit något som är så bra, så klockrent att jag bara kan hålla med :)

På Livskrafter kan man idag läsa det här inlägget. Läs och begrunda.

Jag skrev ju att jag mådde bra, att det var lättare att leva. Kunde jag inte få ha några dagar till i lugn och ro? Det började i natt. Jag vaknade av att barnen var vakna, förstod att det var ganska tidigt för P hade inte kommit hem efter nattjobbet än. Dom hade slagit på x-boxen och börjat spela. Jag gick upp och kollade vad klockan var...04.45 tyckte jag det stod. Pratade med barnen, att dom borde sova längre men dom var pigga sa dom. Gick in i köket igen och drack vatten, slängde en blick på klockan... den var bara 02.40! Marsch i säng!! A måste ha vaknat och tyckt att han var pigg och redo för spel. Jag hade lovat att dom skulle få spela direkt på morgonen nämligen, i förhoppning om en sovmorgon. Nu blev hela dagen knasig....mycket spel förvisso men ändå. Gnälligt, tramsigt, ätit dåligt, pratat konstant och inte lyssnat, gäller båda barnen. Sagt till om något hela dagen tror jag. Fick nog på kvällskvisten när P åkt och skrek åt dom att sluta springa omkring och kasta små gosedjur på varandra. Båda fick komma och sätta sig i soffan och jag pratade med dom om hur det kändes när dom bara struntade i allt och gjorde som dom ville.

Sa att dom fick gå och lägga sig nu, borsta tänderna, byta till pyjamas och gå in i sängen, fast det eg inte var dags än. Läste en saga för att A skulle varva ner lite mera men det var knappt det märktes. Men hur dryga eller sura dom än är så är dom väldigt noga med kram och godnatt vid läggningen och det är skönt, att man inte skiljs åt som ovänner även om det är väldigt puppigt ibland :) Hoppas dom somnar snabbt.... Jag måste gå ner och hänga en tvätt och vill inte riskera att dom hör det och börjar ropa till varandra och så är cirkusen igång igen.

Andas, andas...stilla mitt hjärta...lämna oron därhän.